REFLEKTION!

Tid för en reflektion:

Barnen upphämtade av mormorn för att åka på övernattning. Med huvudsyftet att vi ska få packa ifred, men lika mycket för att vi ska få träna/se-på-film/greja-med-båten/gå-långpromenad/vila/äta-god-mat. Men det räcker ju om ni vet det, och om mormorn får fortsätta tro att vi håller på och packar för fullt.

Nå väl. Det var inte det som var reflektionen. Här kommer den.

Det var väldigt grått när vi vinkade hejdå och jag slängde på mig träningskläderna. Det duggade lite regn när jag gick med soporna, och det öste ner när jag snörade på mig skorna. Skit i det tänkte jag. Ska jag springa så ska jag springa (herregud, detta är egentligen en helt egen reflektion – jag liksom! Det var JAG som tänkte det, och JAG som fortsatte snöra på mig skorna och JAG som gav mig ut ÄNDÅ, trots att det öste ner, och tilltog as I ran!) Jag gjorde det och jag var:

glad och upprymd och lycklig och laddad och peppad och full av längt och massa förväntningar och positiv energi och bara allmänt uppåt, tankarna flög fritt och jag sprang där i regnet och tänkte på vårt nya liv som snart börjar i vårt nya land, i vår nya stad, i vårt nya hus. Jag sprang på lätta fötter, nästan svävade fram, det är sant!

Men. Det är fortfarande inte det som jag hade tänkt att jag skulle reflektera över. Och jag hoppas att ni orkar fortsätta läsa, för här kommer den. Regnet avtog och när jag hade kanske fem minuter kvar hem mötte jag en man som bott granne med oss tidigare. Han är en sån som cyklar och springer och tränar oavsett väder, oavsett årstid, jämtjämtjämt. Då på slutet när de bodde här var jag hemma med liten lillasyster och jag mådde dåligt och fick världens samvetskval när jag såg honom (och frun! likadan hon!) ge sig ut dag efter dag efter dag. Nu mötte jag honom, springandes även han, och en snabb kalkyl baserat på vart vi möttes, vilket håll han sprang åt och vart han bor nu så räknade jag ut att han måste gett sig ut när det regnade som mest. TYPISKT honom. Tänkte jag. Det är sant.

TYPISKT HONOM att ge sig ut och springa en lördagsförmiddag när det regnar som mest.

Ni ser vart jag vill komma? Det gjorde ju jag med!

Katching!

Annonser

Om jag ska bara trana

Trebarnsmamma som älskar att träna: springa intervaller och svinga kettlebells, benböja ute på altanen och svettas massor hemma på vardagsrumsgolvet. 2014 är året jag ska bli av med mina gravidkilon, jag ska springa en mil och jag ska ha det KUL!
Det här inlägget postades i RIKTIGA liv!. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till REFLEKTION!

  1. Heja dig! Men visst är det skönt att springa i lite regn, visst har du kommit på det längs med vägen också..? Det kan vara svårt att klä på sig och ge sig ut när allt bara är grått, men sen… luften är fräsch, regnet svalkar och man ser oftast knappt en själ. Underbart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s