Lite personligt om mig

Jag har egentligen alltid tyckt om att träna, på ett eller annat sätt. När jag var typ tretton följde jag med min mamma på Friskis&Svettis och jag var även med henne ute och sprang.

Hrm. Jag tror det är lika bra att göra ett ganska långt hopp in till den framtid jag lever i nu, för att göra en väldigt lång historia bara ganska så lång. 

Jag var ganska fit när jag blev gravid första gången. Jag och min man bodde i Göteborg och vi bodde alldeles jämte en stor träningsanläggning, där jag gick på gym, en hel del på spinning och även gick på en del vanlig jympa. Men det är väl en överdrift att säga att jag tränade på något speciellt under själva graviditeten. Jag mådde bra, men var rätt stor och otymplig.

Efter stora barnet föddes i december 2006 så blev det många långa promenader, mest med bebisen i en bärsjal eftersom hon inte var så förtjust i vagnen till å börja med, men sedan även med vagn såklart. Jag tog upp träningen igen när hon var ett år kanske…

…för att sluta igen när jag blev gravid med lillasystern. Då var jag tröööött och hade en busig 2,5-åring att hålla reda på, inte en chans att det fanns några reserver för att gå iväg och träna. Inte alls prioriterat, och snart blev jag rätt stor och otymplig igen. That´s me som gravid liksom.

Lillasystern föddes i december 2009, och om storasystern inte tyckte om vagn så kan jag ju säga att lillasystern absolut inte tyckte om vagn. Jag kånkade och bar den där lilla ungen (och liten var hon INTE, vägde 4,2 kg när hon föddes och låg stadigt på två kurvor över…) över allt, tur jag hade sjalen, hon fick hänga med där och var på så sätt nöjd.

När det blev vår kände jag att det var hög tid att försöka få väck de där extrakilona som inte försvann av sig själva denna gången heller (konstigt det där…) så jag började träna lite halvhjärtat, gick endel promenader och styrde in kosten lite på LCHF.

Vintern då lillasystern fyllde ett år mådde jag inte bra. Jag trodde jag kunde trösta mig med kakor och bullar och godis, men nej. Det gick inte. Jag mådde inte bättre, och det gjorde inte kroppen heller. Men trots det KUNDE jag inte ändra på mig, på mitt beteende, fören jag började jobba, för ett år sedan. Då började jag ”skärpa mig”, klarade att hoppa över kakorna, det kunde gå flera veckor utan att jag var sugen på lösgodis och jag gick många och långa promenader. Jag fick igång flera av mina kollegor att börja gå promenad istället för att sitta i soffan på rasten.

Jag började läsa träningsbloggar, jag började bli inspirerad och jag kände att yes! Nu vill jag mer. Nu vill jag komma igång ordentligt. På riktigt. Men jag vill något annat. Jag måste utmana mig själv. Julen 2011 bestämde jag mig, för att nu får det vara nog. Jag köpte träningskort på Friskis&Svettis (igen, hej hej, här kommer jag igen några år senare, ganska många kilon tyngre) och så anmälde jag mig till Olga för att gå hennes magcoaching-program. And yes, it worked!

Jag hade nu ändrat min kost, börjat träna mer och på ett annat sätt, men efter de sex veckorna med Olga kände jag att nä, det finns ÄNNU mer att hitta. Och ja det gjorde det. Plötsligt hade jag en ny PT,  Helena. En fantastisk, inspirarande och personlig människa som fått mig att flåsa och svettas och tro att jag nästan ska avlida hemma på vardagsrumsgolvet – för att sedan få mig att känna en sån fantastisk LYCKA!

I LÖÖÖÖÖÖV att träna så här. Så här hårt. Så här mycket. Min kropp älskar att få nyttig och inte minst, att få MYCKET och GOD mat!

Nu har jag sommarlov från min PT, men jag tänker på henne nästan varje dag, och det är på ett bra sätt, för hon sporrar mig fast jag inte skickar ungefär femhundra mail i veckan till henne (stackarn…) Jag har även blivit inspirerad till att börja springa, vilket jag nu försöker göra några gånger i veckan.

Ja. Vad vill jag då få fram med detta väldigt långa och kanske lite personliga, inlägget?

Kanske att det GÅR att ändra sin livsstil. Jag behövde få en knuff i rätt riktning och sen behövde jag någon som stod på lagom avstånd och piskade mig ganska mycket. Jag behövde massa inspiration, vilket jag har fått från massa positiva härliga träningsbloggar som jag följer dagligen. Och inte minst: för mig har det vart väldigt viktigt att bli peppad av min man och min familj. Och det blir jag verkligen! Trots att jag ganska ofta säger: jag ska bara träna….

Annonser

Om jag ska bara trana

Trebarnsmamma som älskar att träna: springa intervaller och svinga kettlebells, benböja ute på altanen och svettas massor hemma på vardagsrumsgolvet. 2014 är året jag ska bli av med mina gravidkilon, jag ska springa en mil och jag ska ha det KUL!
Det här inlägget postades i bara jag. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Lite personligt om mig

  1. Trillingnöten skriver:

    Vad kul att läsa om din resa och att du lyckats så himla bra! tack också för din fina kommentar på min blogg och att du gjorde dig till känna så att jag hittade hit till din fina blogg!

  2. Ping: Bloggtips: Jag ska bara träna… | Beatatjata

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s